(artikel i Nya Ludvika Tidning 2006-07-21)
Till vardags är han personalchef på Spendrups - på fritiden målar han tavlor. Men Mats P. Nilsson vill inte kalla sig konstnär. Han skapar för sig själv, inte för någon annan.
Han ser nyfiken ut när han öppnar dörren till sin bostad i centrala Ludvika.
-Det känns lite konstigt att träffa er här hemma, säger han och visar vägen till terrassen.
-Jag pratade med en av era reportrar om något helt annat i våras. Mitt målande dök bara upp i förbifarten.
Mats P. Nilsson har precis kommit tillbaka från en Europaresa. Han har semester från jobbet på Spendrups Bryggeri i Grängesberg. I en vecka till ska han bara njuta av den svenska sommaren. Köra båt, motorcykel - och måla.
- Det är en ganska ny hobby, avslöjar han och ser nästan lite förlägen ut. För tre år sedan kände jag plötsligt: "jag vill börja måla".
- Jag och brorsan åkte ned till Paris för att hämta inspiration, fortsätter han. När jag kom hem från alla museibesök hade jag bestämt mig för att bara använda blått, rött och svart.
Blått, rött och svart?
- Ja, det var mest en knäpp idé. Efter ett tag började jag måla i alla möjliga nyanser. Jag tycker om färger.
Han kliver ut i trädgården och tar några snabba steg fram till ett av uthusen.
- Det är här jag håller till, säger han och pekar in mot ett rum som är belägrat av mindre och större dukar. Så fort jag får en ledig stund smiter jag in och målar.
Det kan vara på vardagskvällar efter jobbet men framför allt på helger, förklarar han vidare. Lördagsnätter är bäst. I bland försvinner han till ateljén vid 23-tiden och går inte in och lägger sig förrän när morgonen börjar göra sig påmind vid 03-tiden.
- Sen går jag upp rätt tidigt på söndagen och känner mig ändå helt utvilad, säger han. Målandet är terapi. Det ger mig tillfälle att reflektera över mig själv och världen runt omkring.
Enligt Mats P. Nilsson borde många fler ägna sig åt något kreativt på fritiden - man kan inte tänka på jobbet jämt. För inte så länge sedan överraskade han sina kollegor på Spendrups genom att tapetsera kontorets väggar med sina egna tavlor.
- Jag tror inte de visste att jag målade, det har varit en liten hemlighet tills nu. Men det verkade som om de flesta uppskattade det. Det sa de i alla fall.
Tavlorna fick hänga kvar i två månader, innan han plockade ned dem. Nu hoppas Mats P. Nilsson att någon annan tar initiativet att hänga upp sina alster.
- Alla kan måla. Det enda som begränsar oss i konsten är vår egen fantasi, säger han.
- Jag tror att många som målar är blyga för att visa upp vad de åstadkommit. De tänker för mycket på vad folk ska tycka och säga.
Mats P. Nilsson hämtar sin inspiration från alla möjliga håll. Målningen Dancing Queen föreställer några ballerinor, de vackra vyerna från hans tid i Skåne blev en tavla av Kattegatt och när han körde bil över Öresundsbron fick han plötsligt lust att avbilda den. Men slutresultaten är inte sådana att man genast känner igen motiven. Han gör det konkreta abstrakt - precis som de moderna konstnärerna på 60-talet.
- Jag gillar geometriska figurer. Kvadrater, rektanglar och trianglar.
- Kanske är det ett sätt att skapa ordning. Jag är inte så välstrukturerad till vardags, på mitt skrivbord på jobbet är det nästan alltid kaos.
Han fortsätter att berätta om arbetsprocessen i ateljén:
- Jag börjar med att klippa ut miniatyrfigurer som jag lägger i olika mönster tills jag hittar ett motiv som jag gillar. Sedan tejpar jag upp konturerna av figurerna på en kvadratmeter stor duk och fyller i och täcker över dem med färg.
Än så länge målar han bara i akryl. Men han är inte främmande för att prova något nytt. Han pratar entusiastiskt om sin 19-årige son och håller upp ett av hans naturnära djurmotiv. Även om Mats P. Nilsson påstår att alla kan måla så verkar det onekligen finnas en estetisk ådra i familjen. Han har flera konstnärer i släkten.
- Eller konstnärer och konstnärer, säger han och funderar några sekunder.
- Jag vill inte gärna kalla mig själv konstnär, utan hellre målare. Jag är inte beläst på det sättet. Kan inte så mycket om konsthistorien.
Måste man det för att få kalla sig konstnär?
- Nej, egentligen inte. Men det är väl så det har blivit.
Förutom den busiga tapetseringen på arbetsplatsen har Mats P. Nilsson bara ställt ut sina tavlor en eller två gånger förut. Nu fantiserar han om en mindre vernissage i trädgården - man skulle kanske kunna hänga ut tavlorna på klädstreck, spekulerar han. Men någon försäljning är han inte särskilt intresserad av. Han har nämligen svårt att skiljas från sina skapelser.
- Min dotter har fått någon tavla men annars har jag samtliga 25 stycken här, säger han och tilllägger:
- Häromdagen fick jag plötsligt för mig att sätta en prislapp på en av dem, men jag tog bort den lika fort.
Ninna Prage
foto: Anita Carlsson